Reflektion och beröm

22 juli.

Okej, det är bara två dagar sen jag lämnade Vietnam och det är nästan för kort tid för en sammanfattande reflektion men jag måste bara få berömma er. Jag tackar alltså fortfarande nej till stora och små summor som folk vill skicka till insamlingen och senast idag fick jag swisha tillbaka till en snäll själ som försökte bidra. Jag fick avsluta insamlingen efter 5 ynka dagar för jag fick mer pengar än jag hade tid att hantera. Radio ringde och var nyfikna. Jag blev med den här bloggen och med en sida på Facebook. Och jag får många frågor och hejarop på alla möjliga ställen online. Ni är så grymt engagerade. Det värmer. Jag ber om ursäkt att jag inte uppdaterat er så mycket senaste tiden. Men det är som att tiden går 2 gånger svensk hastighet, dagarna bara rinner iväg och jag är redan mer än halvvägs genom min resa. När jag skriver det här är det måndagskväll och jag anlände från Betlehem till mitt nya hem i Ramallah för bara några timmar sedan. På två dagar här på Västbanken skulle jag redan kunna skriva spaltmeter med tankar och reflektioner men ska såklart försöka vara selektiv. Men först! Håll tillgodo med nedan sammanfattning av vad ert engagemang bidrog till för barnen på Ky Quang i Ho Chi Minh City. En del saker har jag redan berättat om mer utförligt tidigare men här sammanfattar jag allt mer generellt. Jag hoppas jag inte glömmer något.

Medicinsk utrustning, sjukvård och läkemedel
Som jag tidigare berättat om så inhandlades sådant som akut behövdes för att behandla några barn med bland annat lunginflammationer och hudåkommor. Utöver det köpte jag utrustning och läkemedel som behöver finnas i förråd när man huserar 60 barn med diverse diagnoser. Jag gick ut från apoteket med en stor flyttkartong full av saker och i inlägget från 20 juni har jag listat mer exakt vad som köptes. Dessutom uppdaterade vi några barns befintliga sjukvårdsförsäkring (de var en handfull barn som redan hade en gällande försäkring) och köpte nya försäkringar till resten. Totalt 28 nya försäkringar som gäller från augusti i år och ett år framåt inhandlades. Det betyder att personalen inte måste blunda för barnens sjukvårdsbehov av ekonomiska skäl utan kan ta barnen till sjukhus om de behöver.

Rörelsehjälpmedel och rullstolar
Gänget bestående av fysioterapeuter och fysioterapeutstudenter från Australien som var på templet ett par veckor gjorde ett fantastiskt arbete med att bedöma barnens hjälpbehov. De inhandlade först 2 nya stolar men fick sedan ekonomisk möjlighet att köpa in fler. Utöver det som australiensarna inhandlade har jag och Celine pitchat in för att köpa in resten utefter deras bedömningar. Förutom stolar handlade vi stödkuddar (jag hittade precis på det ordet), selar, bälten och reservdelar till de nya stolarna för att de ska hålla så länge som möjligt. Samtliga barn som är bundna till stolar har nu en individuellt anpassad stol. Snacka om samarbete när det funkar som allra bäst. Titta bara på före och efter bilderna.

Övrigt
- Förvaring: För att få ordning på sjukvårdsutrustning och läkemedel köpte jag nya möbler (skåp) för att organisera allt det nya fina vi köpte på ett lätthanterligt och hygieniskt sätt. 

- Madrasser: Barn ska slippa sova direkt på golv.
- Fläktar: Nya fungerande fläktar sitter nu uppe. Det är Vietnam. Det är varmt. Barn ska inte behöva vara överhettade.
- Varmvattenberedare: För tvätt. Av både barn och saker.
- Tvättmedel: Tydligen en bristvara. Köpte tvättmedel för typ ett år.
- Nappflaskssanerare: Okej, jag hittade på det ordet också. Men det är en maskin som rengör nappflaskor. Barnen delar såklart på nappflaskorna som på allt annat. Tror inte jag behöver förklara varför rena nappflaskor är schysst.
- Matberedare och kokkärl: Saker som saknades för att underlätta och förbättra barnens måltider.

Gratis men värdefullt
Förutom sakerna som inhandlades lyckades vi få med barn på gratis check ups hos tandläkare, neurolog och en pediatriker. Personalen på templet har fått deras kontaktuppgifter och jag hoppas de utnyttjar det faktum att relationer har skapats med vårdpersonal i samma stad som är villiga att stötta upp vid möjlighet utan kostnad. Jag har även lagt en hel del tid på att utbilda i diverse enklare sjukvårdstips som är till hjälp för barnen.

Slutligen
Jag vet att det jag och ni gjort är en droppe i havet. Och jag vet att Ky Quang är ett av många ställen i Vietnam och världen där det finns barn som lever under miserabla förhållanden. Det finns såklart barn som har det ännu sämre ställt än barnen jag träffade. Men vi gjorde någonting. Någonting. Det måste räknas. Jag tar den här upplevelsen, fotar den själsligt och låser in den djupt inom mig. Tack alla som hjälpte till både från Sverige och på plats i Vietnam. Nu har jag nya uppdrag framför mig på Västbanken. Om jag tror att det finns något vi kan göra för att förbättra tillvaron för människor som har det sämre än oss så kommer jag säga till. Även om det inte skulle bli någon ny insamling så kommer jag skriva om det jag ser och upplever, för det är ljusår från vår vardag i Sverige.

Vi hörs snart igen!

Jasmine