Alla dessa barn

27 juni.

På templet Ky Quang lever det många barn, cirka 200. De är ungefär 60 av dessa barn som är sjuka eller har nedsättningar/handikapp och som jag träffar dagligen. Ibland tar jag dock ett varv runt på templet för att titta in lite hos de andra barnen. Det är ganska uppfriskande att få se friska barn leka tillsammans när man spenderar så mycket tid med de som har mycket sämre förutsättningar. Att vara övergiven är såklart inte enkelt för ett friskt barn heller, men att vara övergiven och sjuk är en väldigt marig kombination.

De friska barnen lever i grupper efter ålder och vissa får lektioner i vietnamesiska på templet. De lever såklart trångt och har väldigt få vuxna per barngrupp att ty sig till, men åtminstone så kan barnen kommunicera och interagera med varandra. Dessutom spenderar de flesta volontärerna och turisterna sin tid hos de friska barnen så jag håller mig kvar hos ”mina” barn, där gör jag mest nytta. Och nej, jag skojar inte. Barnen är något av en lokal turistattraktion här… Jag tog lite bilder för att ni ska få se hur de friska barnen lever, allt från spädbarn till barn i skolåldern. Hittills den här veckan har det lämnats två nya spädbarn på templet.

När jag träffar barn som sjuksköterska i Sverige reagerar jag lite de gånger barnen är väldigt oblyga eller lätthanterliga. Den mest naturliga reaktionen är ju när barnen inte alls vill att jag ska bråka med dem. När barnen istället är väldigt kontaktsökande ringer en liten varningsklocka. Det händer inte särskilt ofta och oftast när det händer står det inte för någonting. Barn är ju såklart olika men det leder ändå till att jag tänker till lite extra. 

När jag jobbar här får jag släppa det varningssystemet helt. Det är på ett sätt sorgligt hur vana barnen på templet och barnhemmet är vid främlingar. De jobbar hårt för att konkurrera om volontärernas tid och kan hamna i bråk med varandra om de anser att någon invaderar på deras vuxentid. Ibland när jag sätter ned ett barn, särskilt när jag är hos de friska på barnhemmet, så blir jag nypt eller slagen för att jag vill gå vidare till någon annan. Första reaktionen när det händer är kanske irritation men lyfter man blicken lite så ser man oftast ett barn som blir så ledset att ett nyp eller en smäll är det enda som finns att ta till. Det är inte så lätt då att bestämma att arbetsdagen är slut och gå hem.

/Jasmine 

Fyrkantsandas, tandläkargnissel och längtan om frisk luft

26 juni. 

Jag är lite för bra förhandlare för mitt eget bästa. Läkarundersökningen av ett tiotal barn häromveckan plus tandläkarbesöket idag med tre barn fick jag till det eminenta priset gratis. Så jag har lyxproblemet att inte riktigt lyckas spendera era pengar så fort som jag trodde. Vore det bara upp till mig hade det inte varit några problem. Projekt att ta tag i finns det i överflöd om man vill se dem och när jag väl har maniknappen påslagen så kan det bli mycket gjort på kort tid. Men. Det är ju inte upp till mig. När jag skriver exempelvis ”jag har beställt madrasser” så finns det inbakat i den meningen att jag mjukt har luftat att jag ser behovet, förankrat idén, diskuterat den och fått den godkänd vietnam-style. Vilket betyder att saker överläggs. Länge. Mycket längre än vad min själ mår bra av. Dessutom. Nästan ingen pratar engelska. Har jag tur har jag med någon som kan tolka hjälpligt. Så nog har jag bitit ihop käkarna hårt och intensivt andats i fyrkant ibland! Men vafan, det är ju nyttigt för mig också säkert!

Nåväl. Tandläkarbesöket idag gick glädjande nog bra men krävde hardcore projektledning för att få ihop. De tre barnen jag ville ha undersökta blev undersökta och vi lämnade av dem safe and sound i templet igen efteråt. Barnen kan vi kalla för Stortjejen, Lilltjejen och Grabben.

Stortjejen gick det bäst för. Hon fick tänderna rengjorda och hål lagade. Tonåring som aldrig varit hos tandläkaren och gissa om hon behövde det… Hon var dock frikostig med tårar under undersökningen och jag kände mig som den elakaste människan på jorden där jag stod jämte och tröstade. Men Stortjejen var inte långsint. När hon var klar pekade jag på hennes tänder och sa ”beautiful” vilket hon glädjande nog förstod. Jag fick en kram, en high five och sen var det liksom inget mer med det.

Lilltjejen är hon med sämst tänder. De goda nyheterna är att de flesta är mjölktänder och att det inte är värt att göra för mycket nu. De sämre nyheterna är att man inte vet hur mycket inverkan hennes munstatus just nu kommer ha på hennes permanenta tänder. Hon fick recept för diverse mediciner att ta nästa gång hon får en inflammation och råd om att komma tillbaka när hon är 12 år. Jag bad om råden skriftligt för att ge till munken, köpte medicinen och ska se över om jag kan köpa någon form av försäkring för att öka chanserna för att hon kommer iväg till tandläkaren igen när hon måste. Hur som helst. Lyckat eller inte för Lilltjejen, så ser ni på bilden hur glad hon var bara över att få en utflykt i bil. Räcker gott för mig.

Grabben var verkligen en utmaning. Det är han med epilepsi som i kramper haft sönder tänder. Läkaren ville dra ut flera tänder som var ”döda” (ursäkta mitt tandläkarspråk). Men Grabben vill såklart inte öppna munnen. Jag frågade hur viktigt det var att få detta gjort. Jag fick veta att det var viktigt. Jag frågade, genom tolk, om det inte gick att någonstans få det gjort medan han var sövd. Svaret jag fick var att hur ska han kunna öppna munnen om han sover? Jo, alltså… Men. Just där och då gav jag upp den diskussionen. Får fundera mer på Grabbens tänder en annan dag, nu vet jag läget i alla fall. 

Minst modig hos tandläkaren idag var Ken. En amerikanare med rötter i Vietnam som var en av dem snälla själar som tackade ja på min fråga att följa med och stötta upp.
- ”Ken, you are not fainting, are you?”
- ”Ehh no. But I´m just gonna face the wall for a bit…”
Så JAG som gråter i en vecka inför tandläkarbesök själv fick ta på mig my big girl pants storlek XXXL och låtsas som ingenting. Gnisslande ljud inverkar inte på mig längre.

Nu är det såhär. Jag tar knappt en vecka semester från fredag och åker till norra Vietnam. Först Hanoi och sen kusten där jag tänkte andas lite mindre avgastung luft och titta mig trött på paradisvyer. Sen kommer jag tillbaka till Ho Chi Minh, med ny energi och spenderartarmen i högsta hugg. Jag har idéer, många sådana. Måste bara vila lite för att orka fightas lite till. 

Hoppas ni är med mig.

/Jasmine

Har jobbat på i det tysta

x

24 juni.

Hej alla!

Det har varit midsommar hemma och jag hoppas ni har varit ute i det gröna med en varm och skön sol över er. Igår tog jag mig min första helt lediga dag sen jag kom hit. Lekte turist vid poolkanten, njöt av lugnet men planerade mellan sovstunderna hur jag framöver ska använda resterande pengar.

Det som hänt hittills är:

- Dr. Vein undersökte barnen och vi inhandlade sådant som behövdes för behandling av de sjuka.

- Vi har shoppat förvaring och annat smått och gott för att få ordning på mediciner och sjukvårdsutrustning på ett lätthanterligt, rent och snyggt sätt. 

- Vi tvingade (läs: lirkade/tjatade/bönade och bad) stormunken på templet att ta ett varv med oss och the nannies för att få veta vad personalen saknar för att kunna ta hand om barnen. Allt måste godkännas av stormunken innan vi får agera. Det försvårar såklart saker. Men jag har lärt mig hur jag spelar spelet och hur jag bör bete mig. Så saker löser sig sakta men säkert. Man kunde ju tro att vår hjälp skulle vara mer än välkommen av honom, men som jag skrev förra inlägget; ekonomiskt egenintresse är en komplicerad ingrediens och jag åker hellre hem än att pengarna går till fel sak. 

- Utefter samtalen med munken och personalen har vi idag beställt fläktar, madrasser och varmvattenberedare. Fläktarna behövs för att barnen är överhettade. Madrasserna behövs för att de som finns inte räcker till och en del barn inte har någonstans att sova mer än på hårt golv. Varmvatten vet jag inte om vi kommer kunna hjälpa till med, men vi har bokat tid imorgon bitti med en firma som ska komma och kika på möjligheten att installera två stycken, en hos de små sjuka barnen och en hos de äldre sjuka barnen. 

- FÖRHOPPNINGSVIS får vi i veckan ta några barn till tandläkare. Bland annat en flicka som förlorat en hel del tänder och de hon har kvar är i uruselt skick vilket leder till smärta, inflammationer och feber. En pojke med epilepsi har i krampanfall skadad några tänder. Jag vet inte hur mycket vi kan göra för dem men vi vill i alla fall ta med dem för en kontroll och få veta mer. Vi hade i helgen en bokad tid men fick avboka då munken ångrade sig… så håll gärna tummarna!

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag berätta om the cage. Det är så den kallas nämligen. Det lilla klaustrofobiska rum där det ibland trängs upp emot ett tiotal barn som är för svårhanterliga. De kan av olika anledningar vara utåtagerande eller bara vara barn med mycket energi. Då personalen är så få relativt antalet barn löser de situationen med att låsa in barnen i the cage. Barnens kläder tejpas i midjan och låren för att barnen inte ska kunna få av sig dessa i eventuella bråk. I buren finns i stort sett ingenting mer än en gammal väggfläkt, en garderob och två madrasser. 

Buren ger mig så mycket ångest att jag inte vetat hur jag ska närma mig den och berätta om den för er. Det är för mycket att se ungar där inne som uppenbarligen är livrädda och ledsna och vill ut. Jag har heller inga andra idéer på hur personalen annars ska göra. Så jag känner mig väldigt hjälplös. 

Har ni idéer, frågor eller vill spåna med mig om hur man kan göra istället för att låsa in ”stökiga” barn i en bur när det knappt finns personal så säg gärna till. Häromkvällen såg jag Lill-Batman inlåst i buren. Ni vet den friska pojken runt två år som jag berättat om på Instagram? Var tvungen att gå hem direkt efteråt för jag tyckte det blev så jobbigt. Majoriteten av madrasserna jag beställt ska gå till buren i alla fall. Vad kan jag mer göra?

/Jasmine