26 juni.
Jag är lite för bra
förhandlare för mitt eget bästa. Läkarundersökningen av ett tiotal barn
häromveckan plus tandläkarbesöket idag med tre barn fick jag till det eminenta
priset gratis. Så jag har lyxproblemet att inte riktigt lyckas spendera era
pengar så fort som jag trodde. Vore det bara upp till mig hade det inte varit
några problem. Projekt att ta tag i finns det i överflöd om man vill se dem och
när jag väl har maniknappen påslagen så kan det bli mycket gjort på kort tid.
Men. Det är ju inte upp till mig. När jag skriver exempelvis ”jag har beställt
madrasser” så finns det inbakat i den meningen att jag mjukt har luftat att jag
ser behovet, förankrat idén, diskuterat den och fått den godkänd vietnam-style.
Vilket betyder att saker överläggs. Länge. Mycket längre än vad min själ mår
bra av. Dessutom. Nästan ingen pratar engelska. Har jag tur har jag med någon
som kan tolka hjälpligt. Så nog har jag bitit ihop käkarna hårt och intensivt
andats i fyrkant ibland! Men vafan, det är ju nyttigt för mig också säkert!
Nåväl. Tandläkarbesöket idag gick glädjande nog bra men krävde hardcore projektledning för att få ihop. De tre barnen jag ville ha undersökta blev undersökta och vi lämnade av dem safe and sound i templet igen efteråt. Barnen kan vi kalla för Stortjejen, Lilltjejen och Grabben.
Stortjejen gick det bäst
för. Hon fick tänderna rengjorda och hål lagade. Tonåring som aldrig varit hos
tandläkaren och gissa om hon behövde det… Hon var dock frikostig med tårar
under undersökningen och jag kände mig som den elakaste människan på jorden där
jag stod jämte och tröstade. Men Stortjejen var inte långsint. När hon var klar
pekade jag på hennes tänder och sa ”beautiful” vilket hon glädjande nog
förstod. Jag fick en kram, en high five och sen var det liksom inget mer med
det.
Lilltjejen är hon med
sämst tänder. De goda nyheterna är att de flesta är mjölktänder och att det
inte är värt att göra för mycket nu. De sämre nyheterna är att man inte vet hur
mycket inverkan hennes munstatus just nu kommer ha på hennes permanenta tänder.
Hon fick recept för diverse mediciner att ta nästa gång hon får en inflammation
och råd om att komma tillbaka när hon är 12 år. Jag bad om råden skriftligt för
att ge till munken, köpte medicinen och ska se över om jag kan köpa någon form
av försäkring för att öka chanserna för att hon kommer iväg till tandläkaren
igen när hon måste. Hur som helst. Lyckat eller inte för Lilltjejen, så ser ni
på bilden hur glad hon var bara över att få en utflykt i bil. Räcker gott för
mig.
Grabben var verkligen en
utmaning. Det är han med epilepsi som i kramper haft sönder tänder. Läkaren
ville dra ut flera tänder som var ”döda” (ursäkta mitt tandläkarspråk). Men
Grabben vill såklart inte öppna munnen. Jag frågade hur viktigt det var att få
detta gjort. Jag fick veta att det var viktigt. Jag frågade, genom tolk, om det
inte gick att någonstans få det gjort medan han var sövd. Svaret jag fick var
att hur ska han kunna öppna munnen om han sover? Jo, alltså… Men. Just där och
då gav jag upp den diskussionen. Får fundera mer på Grabbens tänder en annan
dag, nu vet jag läget i alla fall.
Minst modig hos
tandläkaren idag var Ken. En amerikanare med rötter i Vietnam som var en av dem
snälla själar som tackade ja på min fråga att följa med och stötta upp. - ”Ken, you are not fainting, are you?”
- ”Ehh no. But I´m just gonna face the wall for a bit…”
Så JAG som gråter i en vecka inför tandläkarbesök själv fick ta på mig my big girl pants storlek XXXL och låtsas som ingenting. Gnisslande ljud inverkar inte på mig längre.
Nu är det såhär. Jag tar
knappt en vecka semester från fredag och åker till norra Vietnam. Först Hanoi
och sen kusten där jag tänkte andas lite mindre avgastung luft och titta mig
trött på paradisvyer. Sen kommer jag tillbaka till Ho Chi Minh, med ny energi
och spenderartarmen i högsta hugg. Jag har idéer, många sådana. Måste bara vila
lite för att orka fightas lite till.
Hoppas ni är med mig.
/Jasmine
🙏du fina kvinna 🙏
SvaraRadera