And so it begins...

Den 8 juni 2019 begav Jasmine Fridljung från Örebro sig på en av hennes största resor hittills. Hon och packningen reste nämligen till Ho Chi Min City (framöver förkortat till HCMC) i södra Vietnam. Här ska hon tillbringa totalt sex veckor med att arbeta med utsatta barn, som bor på ett tempel, och försöka göra deras vardag något drägligare. Efter denna tid väntar ytterligare sex veckors volontärarbete, då med Röda Korsets ambulanser på Västbanken.

Under tiden som hon befinner sig på resande fot kommer jag, Madeleine Ingram Klippel, att hjälpa Jasmine att dela med sig av hennes upplevelser på plats via denna bloggen. Jasmine kommer själv att skriva bloggposter som jag sedan hjälper att dela med mig av till er, men hon vill, så klart, lägga sin tid på att hjälpa till så mycket som möjligt på plats.

Jasmine vill även passa på att säga att Herok AB stöttar henne och har gjort den här resan möjlig att utföra.

Här kommer en första hälsning från Jasmine.

Ska försöka att inte tråka ut er med noveller varje gång jag skriver, men har ju massor att säga! och gör ett försök här att sammanfatta den första tiden på plats i HCMC.

10 juni.
Den här eftermiddagen har jag spenderat på ett munktempel. I pagodan bor även övergivna barn. De är oönskade av sina föräldrar av en eller annan anledning. Har barnen tur lämnas de utanför ingången till templet. Annars hittas de ibland i soporna. Vet inte vad jag ska säga mer om det just nu. Behöver en dag eller tre så ska jag nog vänja mig jag också.

12 juni.
Dagarna hittills har jag mestadels försökt lägga upp en plan för hur jag ska spendera mina kommande veckor klokast. Det svåra med volontärarbete och donationer är matchningen. Bistånd i Vietnam har ju en mindre lyckad historia bakom sig vi kan ta lärdom av. Så jag försöker vara flexibel.

Jag kommer framöver dela min tid i HCMC över främst tre projekt; engelskaundervisning, barnhem och pagoda. 

Här är jag, Nhi (en av personalen i organisationen vi jobbar för som är med och tolkar), Celine och Kiel. Kiel är läkare på ett sjukhus som jobbar med barn med olika rörelsehinder. Vi åkte ut till sjukhuset idag dels för att försöka hitta någon som kan utbilda personalen i pagodan. Barnen är uppdelade i olika rum; de som kan röra sig och de som inte kan röra sig. Det betyder att barn med hjärtfel, utåtagerande barn, apatiska barn osv hamnar i samma rum. Man vet oftast inte vad de har för diagnoser eftersom de bara överges till templet utan information. 

Barnen med fysiska eller mentala handikapp är i behov av så mycket mer än de kan få vilket är hjärtskärande tragiskt. 

Det finns massor att säga om pagodan men det får jag ta senare. Men Kiel lovade oss att se om vi kunde få låna honom eller annan personal från sjukhuset för att utbilda the nannies and nurses i pagodan i basal rörelseterapi. WOHO, det börjar bra!!

Min volontärsambo Celine håller i engelskalektion för locals. Vi kommer dels ha ungdomar som kommer till huset där vi bor och dels kommer vi åka ut till barn som ej har möjlighet att gå i skolan alls. Tips på engelskamaterial online mottages tacksamt, jag är ju knappast en pedagog!