Alla dessa barn

27 juni.

På templet Ky Quang lever det många barn, cirka 200. De är ungefär 60 av dessa barn som är sjuka eller har nedsättningar/handikapp och som jag träffar dagligen. Ibland tar jag dock ett varv runt på templet för att titta in lite hos de andra barnen. Det är ganska uppfriskande att få se friska barn leka tillsammans när man spenderar så mycket tid med de som har mycket sämre förutsättningar. Att vara övergiven är såklart inte enkelt för ett friskt barn heller, men att vara övergiven och sjuk är en väldigt marig kombination.

De friska barnen lever i grupper efter ålder och vissa får lektioner i vietnamesiska på templet. De lever såklart trångt och har väldigt få vuxna per barngrupp att ty sig till, men åtminstone så kan barnen kommunicera och interagera med varandra. Dessutom spenderar de flesta volontärerna och turisterna sin tid hos de friska barnen så jag håller mig kvar hos ”mina” barn, där gör jag mest nytta. Och nej, jag skojar inte. Barnen är något av en lokal turistattraktion här… Jag tog lite bilder för att ni ska få se hur de friska barnen lever, allt från spädbarn till barn i skolåldern. Hittills den här veckan har det lämnats två nya spädbarn på templet.

När jag träffar barn som sjuksköterska i Sverige reagerar jag lite de gånger barnen är väldigt oblyga eller lätthanterliga. Den mest naturliga reaktionen är ju när barnen inte alls vill att jag ska bråka med dem. När barnen istället är väldigt kontaktsökande ringer en liten varningsklocka. Det händer inte särskilt ofta och oftast när det händer står det inte för någonting. Barn är ju såklart olika men det leder ändå till att jag tänker till lite extra. 

När jag jobbar här får jag släppa det varningssystemet helt. Det är på ett sätt sorgligt hur vana barnen på templet och barnhemmet är vid främlingar. De jobbar hårt för att konkurrera om volontärernas tid och kan hamna i bråk med varandra om de anser att någon invaderar på deras vuxentid. Ibland när jag sätter ned ett barn, särskilt när jag är hos de friska på barnhemmet, så blir jag nypt eller slagen för att jag vill gå vidare till någon annan. Första reaktionen när det händer är kanske irritation men lyfter man blicken lite så ser man oftast ett barn som blir så ledset att ett nyp eller en smäll är det enda som finns att ta till. Det är inte så lätt då att bestämma att arbetsdagen är slut och gå hem.

/Jasmine