Försäkringsbevis, leksakspistoler och tacksamhet

10 juli.

Jag känner mig något oförtjänt av den glädje och tacksamhet jag får motta här å era vägnar. Idag åkte jag med en kvinna som jobbar som någon form av social worker på templet, och har gjort det senaste fem åren, för att köpa sjukförsäkringarna. Hon var rörd till tårar av tacksamhet över att 28 barn nu blev försäkrade och kan tas till sjukhus vid behov. Jag försöker telepatiskt sända över det till alla er som skänkt till insamlingen. Tack från alla inblandade och tack från barnen!

De sista pengarna kommer pö om pö användas till stolar och rörelsehjälpmedel. Vilken lycka det är att se barnen kunna använda den rörelseförmåga de faktiskt har med hjälp av små medel som ni och australiensarna bidrar med. Teng på bilden, får äntligen känna på hur det känns att stå upp och jag tycker minsann det ser ut som han gillade det.

Häromdagen lyckades vi även få med Binh, pojken med den illa behandlade epilepsin, till en neurolog. Hon undersökte honom, uppdaterade hans behandlingsplan och kommer ta kontakt med läkaren på templet för att ge fler rekommendationer. Allt detta gratis! Pojken är dock i behov av att skrivas in på sjukhus några dagar för diverse undersökningar. Celine har haft det som hennes hjärteprojekt och kommer betala för sjukhuskostnaden från hennes insamling om templet godkänner det. Tänk er, en 18-åring som haft svår epilepsi många år och aldrig träffat en neurolog… I bilen på väg till neurologen roade vi oss med att skjuta med leksakspistoler på alla moppeförare runt oss!

Jasmine

Senaste nytt från HCMC

När jag skriver det här är det lördag den 6 juli och jag har tämligen exakt två veckor kvar i Vietnam innan jag flyger vidare till Västbanken. Efter några dagars semester har jag igår och idag varit tillbaka på templet. När jag kom tillbaka såg jag att madrasserna som beställdes innan jag åkte var levererade och dessutom var fläktarna i full gång att sättas upp. På bilden ser ni de nya madrasserna under sängen som plockas fram till sovdags och två av de nya fläktarna. Flickan som heter Lala tyckte det var väldigt roande med männen som kom och borrade upp fläktarna. 

Celine som redan rest runt i norra Vietnam tidigare stannade i Ho Chi Minh, så jobbet har inte stått stilla. Hon har under tiden jag varit borta tagit reda på mer information kring vissa saker som jag behöver veta för att spendera resterande pengar som ni skänkt. Även om inget är hugget i sten än tänkte jag uppdatera er lite smått om hur jag tänker. Det är främst två saker som jag skulle vilja använda de cirka 20000 kronorna jag har kvar av era pengar. Dessa två saker är sjukförsäkringar och nya och bättre stolar.

Vissa barn har redan försäkring som tidigare volontärer köpt, men de är ett fåtal. Är man under 7 år behövs ingen försäkring men sedan blir det ekonomiskt svårare med sjukvård. Det är 28 av barnen som är över 7 år och som i dagsläget har minst en diagnos som kommer föranleda sjukvårdsbehov. Varje gång en volontär köper försäkring är den gällande ett år framåt. Med era pengar kan jag köpa nya försäkringar samt förlänga existerande försäkringar för samtliga av de 28 barnen. En försäkring kommer öka chanserna avsevärt för att personalen påkallar behovet av sjukvårdsbehov till de som bestämmer. Fantastiskt tycker jag, hoppas ni håller med! Sedan får vi bara hålla en tumme var att nya volontärer kommer i framtiden och förlänger försäkringarna…

Men pengarna tar inte slut där.

Stolarna som barnen med olika fysiska nedsättningar sitter i har jag berättat om i tidigare inlägg. De är som sagt i dåligt skick och hämmar barnen i den rörelseförmåga de har. Som jag också nämnt förut har det samtidigt som jag befunnit mig på templet funnits ett gäng fysioterapeuter och fysioterapeutstudenter från Australien där som försökt hjälpa just dessa barn. Så jag har därför låtit dem sköta den biten och fokuserat på annat. Med deras ekonomiska förutsättningar har de köpt 2 nya stolar samt andra rörelsehjälpmedel. Då jag anser att stolarna verkligen är prioriterade att ta tag i så har jag förklarat att jag gärna hjälper till och köper fler då det behövs fler. Så utefter deras bedömning av typer och storlekar ska jag nästa vecka kolla över hur mycket jag kan bistå med!

Det är verkligen lärorikt att hands on jobba med välgörenhet. Jag ser dock svårigheterna med bistånd och gåvor. Det vi tror att barnen behöver stämmer inte alltid. Jag pratade med en av the nannies för ett tag sedan som exempelvis förklarade att de får massvis av kläder från människor som skänker bort det deras egna barn växt ur. Samtidigt sa hon att problemet inte är att hon inte har kläder till barnen, problemet är att hon inte kan tvätta dessa kläder. Till och med tvättmedel är en bristvara. Så, jag knatade iväg till en av de små butikerna i gränderna nära templet och köpte upp, till butikspersonalens förvåning och lycka, hela deras lager av tvättmedel. Butikspersonalen ropade dit en kompis med moppe som hjälpte mig köra iväg lådorna till templet. Nu har de säkert en årsförbrukning av tvättmedel! Och med de två varmvattenberedarna ni redan köpt så har personalen mycket bättre förutsättningar att hålla rent.

Fortsättning följer, trevlig helg!

Alla dessa barn

27 juni.

På templet Ky Quang lever det många barn, cirka 200. De är ungefär 60 av dessa barn som är sjuka eller har nedsättningar/handikapp och som jag träffar dagligen. Ibland tar jag dock ett varv runt på templet för att titta in lite hos de andra barnen. Det är ganska uppfriskande att få se friska barn leka tillsammans när man spenderar så mycket tid med de som har mycket sämre förutsättningar. Att vara övergiven är såklart inte enkelt för ett friskt barn heller, men att vara övergiven och sjuk är en väldigt marig kombination.

De friska barnen lever i grupper efter ålder och vissa får lektioner i vietnamesiska på templet. De lever såklart trångt och har väldigt få vuxna per barngrupp att ty sig till, men åtminstone så kan barnen kommunicera och interagera med varandra. Dessutom spenderar de flesta volontärerna och turisterna sin tid hos de friska barnen så jag håller mig kvar hos ”mina” barn, där gör jag mest nytta. Och nej, jag skojar inte. Barnen är något av en lokal turistattraktion här… Jag tog lite bilder för att ni ska få se hur de friska barnen lever, allt från spädbarn till barn i skolåldern. Hittills den här veckan har det lämnats två nya spädbarn på templet.

När jag träffar barn som sjuksköterska i Sverige reagerar jag lite de gånger barnen är väldigt oblyga eller lätthanterliga. Den mest naturliga reaktionen är ju när barnen inte alls vill att jag ska bråka med dem. När barnen istället är väldigt kontaktsökande ringer en liten varningsklocka. Det händer inte särskilt ofta och oftast när det händer står det inte för någonting. Barn är ju såklart olika men det leder ändå till att jag tänker till lite extra. 

När jag jobbar här får jag släppa det varningssystemet helt. Det är på ett sätt sorgligt hur vana barnen på templet och barnhemmet är vid främlingar. De jobbar hårt för att konkurrera om volontärernas tid och kan hamna i bråk med varandra om de anser att någon invaderar på deras vuxentid. Ibland när jag sätter ned ett barn, särskilt när jag är hos de friska på barnhemmet, så blir jag nypt eller slagen för att jag vill gå vidare till någon annan. Första reaktionen när det händer är kanske irritation men lyfter man blicken lite så ser man oftast ett barn som blir så ledset att ett nyp eller en smäll är det enda som finns att ta till. Det är inte så lätt då att bestämma att arbetsdagen är slut och gå hem.

/Jasmine