Läkarhjälp

Det händer saker under Jasmines resa som hon inte kunnat drömma om! Exempelvis har ni varit med och swishat in över 27,000 kronor till barnen på barnhemmet i Ho Chi Min City - helt enormt! Men vad pengarna mer konkret ska användas till, ja det är något som Jasmine funderat en hel del på de sista dagarna.

17 juni.

Som ni vet så har vi gjort en prioriteringsplan till hur pengarna som ni skänker ska användas på templet. I tidigare inlägg beskriver jag närmare behoven men sammanfattningsvis; i första hand behövs läkemedel och sjukvårdsutrustning. Blir det pengar över måste de hjälpmedel som barnen med fysiska nedsättningar använder för mobilitetsträning uppdateras. Slutligen, skulle det finnas ännu mer slantar över kommer dessa användas till stolarna som barnen spenderar många timmar i, fler madrasser kommer kunna köpas in så barnen inte behöver sova på golvet och så vidare…

I helgen när jag låg hemma genomförkyld gjorde Celine ett försök att åka till ett av de internationella sjukhusen för att försöka få hjälp av någon läkare som kunde tänka sig följa med till templet och bedöma behoven av just läkemedel och sjukvårdsutrustning. Hon fick tag på en allmänläkare som dock inte hade tid förrän om några veckor. 

Så, idag gjorde vi ett nytt försök. Vi letade rätt på adressen till 3-4 sjukhus och satte oss på bussen till det första. Det var ett franskt sjukhus där vi fick träffa en vietnamesisk läkare som även pratade skaplig franska och engelska. På väg in till hans kontor såg jag att det stod pediatriker på dörren så mitt hopp växte ytterligare. Jag förklarade varför vi var där. Läkaren var extremt ödmjuk och intresserad och när han sedan sa; ”Det vore en ära att hjälpa er, kan ni torsdag morgon?” så ville jag skrika ”EHHH, JA! JAG KAN NÄR DU VILL!”. Men ni kan vara lugna, jag höll det professionellt. Så planen är nu att träffa honom torsdag morgon och åka tillsammans till templet, håll alla tummar och tår att inget ändras!

 Kiel, en annan läkare som vi träffat, jobbar ju med att rehabilitera barn med fysiska nedsättningar. Förhoppningsvis kan han hjälpa oss med vilka hjälpmedel som behöver köpas in. Skulle pengarna inte räcka till är min förhoppning att han i alla fall kan bidra med att utbilda personalen i mobilitetsövningar utefter deras förutsättningar.

Det är galet vad ringar på vattnet som skapats. En fransk sjuksköterska kontaktade mig. Han är tydligen här i Vietnam två gånger per år för att hjälpa barnen på templen och han har alltid med sig sjukvårdsutrustning från Frankrike. Han bad mig skicka en lista till honom på saker som våra pengar inte räcker till att inhandla så ska han se till att få med det när han kommer i höst. Fantastiskt!

En före detta kurskamrat skrev till mig om att hennes syster bor i Vietnam och arbetar med utsatta barn. Hon ville komma i kontakt med oss för att hjälpa till. Också fantastiskt!

Hörrni, fortsättning följer…